STÄPPVARGEN

Stäppvargen ser ibland på tv och igår såg han ett inslag om den köpstarka 55+generationen. Tydligen har denna grupp alldeles förskräckligt mycket pengar att spendera, så nu startas det en massa tidningar med målgruppen 55+.
Hmm, tänker stäppvargen och undrar vilken generation han tillhör, ty han har inte märkt så mycket av överflödet vad det gäller ekonomin.
Inte heller hans vänner, som närmar sig de magiska femtio tycks ha fått någon större del av detta magiska överflöd.
Det tragiska är ju att samma generation som  tagit ut så mycket av samhällets rikedomar, lämnar ett samhälle i upplösning bakom sig.
Ett samhälle som övergivit alla de värderingar som just dessa människor en gång stod för. Rättvisa och solidaritet är ord som knappast ens existerar längre. Det är kostnaden för nyrikedomen, tänker Stäppvargen lite bedrövad.
Människornas barn har förvandlats till accesoarer i livets varuhus, ting som helst någon annan ska ta hand om och som så långt som möjligt skall förhindras att vara i vägen för den egna karriären...
Man tror på den eviga ungdomen och vill inte förstå att livets slut är en lika viktig del av livet som dess början.
Förstår man inte det, så kan man inte heller förstå att uppskatta livets alla skeden.
"kvinnan föder sitt barn, stående gränsle över en grav", så läste stäppvargen i en bok i sin ungdom.
Då förstod han vad livet egentligen var: en förutbestämd resa från moderlivet till ett slut man inte vet så mycket om.
Tvärtom vad man kan tro, fann Stäppvargen tröst i dessa ord, inget skrämmande utan bara tröst...
För inte så länge sedan förlorade han en vän, en gammal man som slutade sin resa och lämnade sina kära efter ett långt liv.
Den gamle mannen lämnade inga rikedomar i form av pengar efter sig. Däremot lämnade han ett spår av kärlek och respekt som alla de som kände honom kan finna styrka i.
Ett spår som nu gör livet lättare för hans efterkommande och som gör att han lever vidare i deras resa. Det, tänker Stäppvargen, är den sanna eviga ungdomen...

I går på ett fik i staden söder om den stora sjön satt Stäppvargen och överhörde ett samtal mellan några människor, det som avhandlades var en viss ministers avgång och hennes miljonpension.
Först handlade det mest om hur ministern hade misskött sitt ämbete i samband med en naturkatastrof i Asien. Sedan kom man in på de stora summor som hon skulle få lyfta, fast hon blivit avsatt.

-upprörande, var alla överens om. Men sen kom det en intressant vändning på debatten:
-men tänk vad alla svartingar kostar oss, och plötsligt hade all upprördhet vändts från ministern till alla invandrare som vällt in i vår lilla vrå av världen och vad dom kostar oss.
Stäppvargen suckade djupt inom sig, han tänkte:
 - förstår inte människorna att det är just sådant tänkande som gör att översittarna och maktmänniskorna kan fortsätta sitt parasiterande liv i lugn och ro. De små människorna krigar mot varandra och just det kriget ger näring och livsrum åt maktens herrar och damer.
Historien är fylld av exempel på hur de arbetande människorna slåss om sin plats runt elden, medan överheten kastar bränsle på brasan med hjälp av fördomar och hat.

Stäppvargen var i sin ungdom mycket engagerad i dessa frågor och deltog i diverse revolutionära rörelser bland människorna. Med tiden har han dock tappat en del av sina illusioner och även om hans ideal inte förändrats, så är han inte längre en del av den rörelsen.
Dock gläds han fortfarande över de ungdomar som idag fortsätter där han en gång slutade. Det är rätt att göra uppror var en gång hans ledord och rebelliskhet i alla former tilltalar honom ännu där han smyger omkring i skogsbrynet.

Ibland längtar han efter att åter kunna känna den tro på människor som han en gång besuttit. Men som alla Stäppvargar som upplevt svek och misstro, har han för alltid förpassat sig själv till skuggorna bland träden. Han har valt sin plats bland iakttagarna istället för deltagarna. Fegt kan tyckas, men det är nu en gång en Stäppvargs natur och mot den har han inget att göra...

Varje stad har väl sina egna platser för människornas olika riter, så ock Stäppvargens hemstad. Nu i brytningen mellan vinter och vår vandrar man till ett ställe där solen värmer  och vintern blöder.
Där sitter man och lyssnar till hur smältvattnet rusar fram under tunna isskorpor och ser hur isens mäktiga skulpturer sakta bryts ner.

Stäppvargen smyger också dit och iakttar hur små flockar av människor står tysta och fundersamma inför naturens skådespel.
Där finns barn som leker med snö eller försöker klättra på isformationerna.
Där finns förälskade par med livet framför sig och familjer mitt uppe i sina liv.
Där finns gamla människor som fått hjälp att komma dit och som kommer ihåg ungdomens utflykter, när man tog med sin älskade hit för att svärma.

Det finns en blandning av sorg och glädje i luften kring människorna, Stäppvargen kan vädra den i sina näsborrar när han står där och minns sina egna stunder här uppe på berget ovan staden.
Sällan blir livet så uppenbart som vid sådana platser som denna, med nästintill smärtsam tydlighet klargörs här livets innersta mening, här finns minnen och framtidshopp, kärlek och saknad och här summerar människorna sina liv.
Det finns inget bråk eller osämja, bara en längtan framåt eller minnen av det som var...

Stäppvargen vaknar med tassen i mun och päls mellan tänderna. Solen lyser in genom fönstret och dammtussarna blänker i hörnen.
I parken utanför håller ett skatpar på att bygga ett nytt bo, dom har bråttom att få det färdigt. Förra året hann de inte innan björktrastarna dök upp och körde iväg dom. -Verkar gå bättre i år, tänker stäppvargen, som har full koll på parkens invånare.
Äntligen har nätterna blivit lite varmare och människornas axlar sjunker avslappnat ner till normal nivå.
Stäppvargens gamla motorcykel gör sig påmind, och batteriladdarens små lampor lyser hemtrevligt på diskbänken.
Hmm...myser den gamle stofilen när han reser sig från sitt hörn och skakar dammet ur pälsen.
Hmm...låter det igen när han vädrar våren och nyser dammet ur nosen.
Hans äldste son fyller år idag, tjugosex år...han minns hur det inte var länge sen han for omkring på en liten trehjuling, eller när han bara fyra eller fem år gammal traskade iväg till sin morfar som han älskade över allt på jorden.
Kommer ihåg hockeyträningarna med HV, cykelsemester på Bornholm, strulet när han blev en trotsig tonåring, oron över våldsamma sommarnätter.
Men också stoltheten över sonens självständiga tänkande, hans orädda ställningstagande mot mörkermän och hans inbyggda känsla för rättvisa.
Det finns hopp om framtiden, tänker stäppvargen nöjd med att ha bidragit till uppkomsten av en ny rebellisk generation.
Ja han har samlat en fin flock omkring sig under åren, vad mer kan man begära av sitt liv tänker han när han ser alla sina barn för sig...

Det finns dagar i stäppvargens liv som är som parenteser som omsluter ingenting. Det här är en sådan dag.
Inte för att det gör någonting, det kan vara skönt att låta tiden bara gå på tomgång ibland.
Snön yr på tvären utanför fönstret och inne är det kallt som i en grav.
Kroppen går på tomgång och tankarna likaså. Man kan ju fibbla lite med några meningar, tänker stäppvargen och fortsätter att skriva om just ingenting.
Det är som en blind som bygger med legoklossar; han sätter ihop dom men ingen fattar vad han bygger. Brainstorming, fnyser stäppvargen och river ner bitarna igen.
Samla ihop, bygga upp och riva ner...nej det säger ingenting.
Han rullar ihop sig i ett hörn, suger på en tass och sluter ögonen....
Snart är det imorron...

Ernst ger manligheten ett nytt ansikte....tycker stäppvargen och ler!

"Ernst Kirchsteigers bästa citat!

1: Här sitter jag och känner in rummet.

2: Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck.

3: Det här med att sitta så här och tälja, det är någonting jag tycker är väldigt skönt.

4: Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.

5: Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting.

6: Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.

7: Det blir som ett vattenfall av ek.

8: Jag är nog den som gett plexiglaset ett ansikte.

9: Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen.

10: Se så vackert stenen tar emot oljan

11: Staffan, kan inte jag få testa att slamma? Det ser så himla kul ut.

12: När en katt ligger och sover i ett rum finns det
inte mycket mer för en inredare att göra där.

13: Man blir lite varm i hjärtat när man sitter framför ett så här gammalt hus.

14: Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra.

15: Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand.

16: Hjärta, hjärna, i nån skön förening där.

17: Först kramar jag alla i familjen - sedan ställer jag mig vid spisen."

Som gammal buspojke i skolan vill stäppvargen gärna slå ett slag för pojkarna i den kvinnodominerade skolvärlden.
Han läser om hur skolan har det svårt med disciplinen och suckar, hur många gånger har man inte hört det av den äldre generationen.
Visserligen tillhör han numera själv den "äldre generationen", men som alla stäppvargar har han alltid behållt sitt busfrö inom sig och vårdat det ömt.
I dag kallar man inte busfrön för busfrön utan man säger att de är "bokstavsbarn",  Det är AD hit och DAMP dit.
Skitsnack morrar stäppvargen, vad det handlar om är en vuxengeneration som inte vill bli störd och som är fullt upptagna med att förverkliga sig själva och sin eviga ungdom.
Han ser hur särskildt pojkarna råkar illa ut, när de utlämnas till kvinnor från dagis till högstadiet. Kvinnor som naturligtvis inte kan se världen från en liten pojkes horisont.
De tycker bara att de är jobbiga när de slåss med varann och busar med flickorna, i värsta fall tycker de till och med att de förtrycker de små flickorna.
Inte konstigt att pojkarna växer upp med en förvirrad världsbild.
Stäppvargen som vet att om man ger upp något så är det alltid någon annan som tar det, förstår inte hur männen kan låta detta ske.
Har de glömt sin barndoms lekar och upptåg, har de glömt att det finns något som heter att att uppoffra sig. Ty om man offrar något så tillför man en annan människa något utan att kräva något i gengäld.
Att offra något för sina barn är inte politiskt korrekt idag.
Barn behöver inte disciplin, de behöver respekt och frihet, frihet att få vara små buspojkar eller busflickor utan att vuxenvärlden sätter bokstavsetiketter på dem.
Hade bokstavstanterna funnits på stäppvargens tid, hade de gjort allt för att medicinera bort hans rebelliska sinne!
Vår stäppvarg ryser åt vuxenvärlden och ser med glädje när barnen gör uppror mot den...

foto: zeke
Människornas fönster är svarta, parken utanför fönstret är upplyst av den vita månen och kylan år hård.
När fullmånen närmar sig är det svårt för stäppvargen att sova. Ja inte för att det är lätt annars heller men  det blir alltid svårare när månen lyser med full kraft.
Det är som den får kontakt med någonting djupt inne i själen, som om den får liv och vill väcka någonting långt inne i hjärnans vindlingar och vrår.
Det är som om generationer av stäppvargar viskar i örat och fyller natten med ljud.
Av någon anledning får månen just denna natt honom att tänka på istiden.
Han kommer ihåg hur han läst att en gång för länge sedan började en stor glaciär i nuvarande Alaska att sakta glida ned i havet.
Det hade varit en ovanligt varm period på jorden....precis som nu, tänkte stäppvargen.
Nåväl den enorma glaciären kylde ner havsvattnet och det bildades starka kalla strömmar i havet.
Så starka att golfströmmen ändrade sin gång, och istället för att svepa förbi England och fortsätta längs Norges kust tog den livgivande strömmen vägen längre ut i Atlanten.
Det gick snabbt och redan efter något år så hade vi något som vi kallar lilla istiden över oss, den varade från 1400-talet och fortsatte fram till mitten av 1800-talet.
Floder frös, skördar slog fel, arter dog ut och svenskarna gick över det frusna lilla bältet och kunde slå tillbaka dansken.
Underligt, tänker stäppvargen hur allting alltid kostar något, det gäller för människorna och det gäller för naturen.
Oberoende kostar gemenskap, värme blir till kyla och till slut är vi alla, både stäppvargar och människor, bara små gemenskaplängtande varelser som vänder oss mot himlen, ser på fullmånen och hoppas på det bästa...

Den stora sjön vid vilkens södra ände stäppvargen bor har varit täckt av is. Det är ett tecken på en sen vår och ytterligare pina för människorna som längtar efter värme och sol.
I dag kunde emellertid en spricka skymtas och med hjälp av en isande vind bröts isen upp och vattnet låg blåsvart öppet igen.
Stäppvargen ryser och darrar och i hans ögon blänker det svart.
Livsgnistan återvänder och sommarens löften är plötsligt verkliga igen.
Minnen av nattliga promenader mellan stadens vattenhål och därtill hörande erövringar kommer över honom.
Snart vandrar han omkring bland människorna igen, med ett lurigt leende och en hungrig blick.
Han till och med lämnar skuggorna ibland och låter sig omfamnas av den trygga gemenskapen.
Det är korta ögonblick,  men så nödvändiga för att kunna klara sig över ännu en kommande mörk tid!
Våren är allas tid - både stäppvargar och människor...

foto:zeke
Det är inte lätt att vara människa, tänker stäppvargen; å andra sidan är det inte lätt att vara fågel heller, så det jämnar väl ut sig.
Vårens budbärare har plötsligt blivit flygande missiler fyllda av mördande virus.
Hmm...tänker stäppvargen när han som vanligt ger sina änder lite bröd.
Han är mer bekymrad över sina fåglar än han är för människorna, det är ju ni som blir sjuka och dör säger han till sina flygande vänner.
Men något som säljer tidningar måste vi ju ha, och det är ju inte så kul att skriva om AIDS, TBC eller hungersnöd som drabbar miljoner människor varje år.
Stäppvargen funderar när han går bland träden vid sjön.
Hans tankar går till mannen som vigt sitt liv för att rädda de mäktiga örnarna vid Östersjöns kust. Nu kan hela hans livsverk förstöras av influensan som drabbar våra fåglar.
Örnarna, de stoltaste av fåglar, äter sjuka änder och plötsligt är stammen hotad.

Ibland blir stäppvargen riktigt imponerad av människorna, mannen med örnarna är en sådan som han med förundran ser och beundrar.
En riktig hjälte, en av de få som förstår vad livet är och vad det innebär att vara en del av vår jord.
Medan media skriver om en annan fågel, en "sångfågel" som kallas Carola, är man ganska tyst om mannen med örnarna.
Den här Carola, tänker stäppvargen, verkar vara en olycklig varelse med ett oändligt behov av att få uppmärsamhet.
Hellre lyssnar jag på en liten fågel som sjunger, eller förundras av silhuetten av en flygande rovfågel än jag bryr mig om en bantande, skenhelig liten tös som mest verkar vara vilse överallt.
Men så är det, medan människorna trängs om utrymmet vid elden, så vet man inget om det gömda livet som försigår i skogen runt omkring.

Ändå är det därifrån som bränslet till elden kommer....

Huddie William Ledbetter mer känd som Leadbelly, föddes 1885 i Louisiana. Fick ett dragspel när han var fem år av sin farbror och så var hans liv bestämt.
Senare började han spela gitarr och hans liv bestod av arbete på bomullsfälten eller vid järnvägen.
Leadbelly var en hård man som inte värjde för något, naturligtvis hamnade han i trubbel och så småningom också i fängelse för misshandel, och senare blev han dömd för mord till trettio års fängelse.
I fängelset träffade han folksångaren John Lomax, som turnerade på fängelser i södern. Lomax förstod vilken talang Leadbelly hade och hjälpte honom.
Efter sju år benådades Leadbelly och resten är historia....
Leadbelly gjorde succé i norr dit Lomax tog honom. Efter att till slut fått sitt erkännande som musiker och efter att ha turnerat i drygt ett decennium så insjuknade Leadbelly och dog 1949.
Att lyssna på Leadbelly är att lyssna på Amerikansk historia sett från den svarte mannen horisont.
Han pratar, sjunger, mumlar och skriker fram sina sånger. Alltid ackompanjerat av sin tolvsträngade gitarr.
Melodierna är en blandning av blues och folksong. Som en blandning av Jonny Cash och John Lee Hooker.
Ibland svår att ta till sig men alltid ärlig och utan insmickrande tjafs.
Som svart och radikal hade han det inte lätt i det vita USA. Många av hans sånger är radikala uppgörelser med samhället.
Lyssna på Goodnight Irene som blev hans  stora "hit", tyvärr dog han just som det kommersiella genombrottet kom och han fick aldrig uppleva hur skivpubliken tog honom till sitt hjärta.
Leadbelly var en hård man som levde ett hårt liv, hans sånger finns för alltid i hjärtat hos alla bluesälskare. Han levde efter devisen "livet är hårt men orättvist"....något som är alldeles för sant!

Några sånger av Leadbelly

Bourgeois Blues
Defense Blues
Goodnight Irene

I dag är det den 8:e mars, även kallad den internationella kvinnodagen, fnyser stäppvargen som aldrig haft nåt till övers för dylika manifestationer.
Han har aldrig sett något behov av att dela upp människorna efter kön och är mest förvirrad över de så kallade feministerna.
Kvinnor kommer och går, tänker han, och antagligen tänker kvinnorna detsamma om stäppvargar. Det är inget att ödsla kraft på.
Inte så att han inte tycker om kvinnorna, tvärtom älskar vår stäppvarg kvinnor, och i en del fall älskar de också honom.
Tanken på rivalitet mellan män och kvinnor verkar dock inte så konstruktiv och heller inte så verklig.
Motsättningar kan stäppvargen dock känna, men dom finns mellan de makthungriga, karriärlystna människorna som trampar på andra för sin egen karriär, och alla de som lever sina liv i dagligt slit för de sina!
 Bland de makthungriga finns både män och kvinnor, och för dem känner han bara förakt.
Människorna är ensamma, och själva får de ta ansvar för sina val som i sin tur formar deras liv.
De småborgerliga strebrarna får sitt straff när de mot slutet av sina liv ska summera vad de uppnått och vad de gått miste om, det är stäppvargen förvissad om.
Själv stryker han omkring i skogsbrynet och ser hur människorna samlas kring elden för att fördriva sin tid.
Han observerar hur de knuffas och trängs för att få en plats så närma den värmande elden som möjligt, och han försvinner med en darrning på svansen in bland träden...

Hound Dog Taylor var en särling inom bluesen, med sitt oborstade och distade sound lät han inte som någon annan.
Sättningen på hans band The Houserockers var ovanlig, två gitarrer och en trummis. Ingen bas där inte!
Tillsammans med Brewer Phillips på andregitarr och Ted Harvey bakom trummorna reste han runt i USA mellan 1965 0ch fram till sin död 1975.
Hound Dog spelade på en billig japansk gitarr, svårt distad med ett oefterhärmligt sound. Hans slidespel tycker jag är helt underbart.
Om det funnits en Stäppvarg bland musiker, så är det Hound Dog.
Houserockers är väl inte de mest briljanta musiker som funnits, men vilket jävla ös.
De fick några år av erkännanden, fick spela med de riktigt stora vid några tillfällen. Bäst trivdes dock Hound Dog och hans flock på de billiga syltor där han började spela och som han aldrig övergav helt.
"When i die, they´ll say, `he couldn´t play shit, but he sure made it sound good!` och dog gjorde han som sagt 1975, frid över Hound Dog, en glad och oborstad figur som man måste älska!


Sånger att lyssna på:
The Sun Is Shining - den elakaste slidegitarr du hört
Crossroads
Blue Guitar
Guitarr Boogie

Album exempel:
Beware of The Dog - spelades in strax före hans död i cancer. Där finns den ultimata versionen av The Sun Is Shining. Det är det bästa och grymmaste som finns i musikväg.
Hound Dog Taylor and The Houserockers
Har du inte hört Hound Dog så sök på internet så hittar du Mp3 låtar att ladda ner.
Du blir inte besviken!

I mörkret föds tankar hos människor och stäppvargar, det som göms under dagen får näring av nattens blåljus och en outalad lögn får konsekvenser omöjliga att styra.
Att ljuga för en stäppvarg är inte bra, ty han glömmer det aldrig.
Lägga en lögn åt sidan - visst - men borta är den aldrig. Inget sårar honom mer och när tillit är allt man har så blir en lögn som ett ärr efter ett sår, ett ärr som alltid finns kvar.
Att sörja för sina egna är den största drivkraften för stäppvargen och när han hindras i det så kommer hans mörkaste sidor fram.
Vår stäppvarg försöker samla sin flock men möter oväntade lögner och besviken morrar han åt allt och alla. Från olika håll kommer lögner och förvridningar och all kraft han kan uppbåda behövs för att göra det rätta.
Att göra det rätta är en oemotståndlig drift som inte kan förhandlas bort ens av de mest lockande anbud eller förslag.
Som sagt så håller han på att samla ihop flocken och ett tillfälligt bakslag kommer inte att betyda något när det gäller att få det som tillhör honom.
Snart ska han möta de som står ivägen för hans flock och då kommer han inte att vika en enda tum. Det som tillhör honom genom blodet, kan han gå i döden för att få.
Även om stäppvargar kan ses som svaga och utan riktig substans, så är de inga man vill ha som fiender, Även om hämnd inte är något en stäppvarg ropar efter, så är det ändå så att en orätt glömmer han aldrig.
Nåväl, ljuset kryper fram över taken, och dagen närmar sig.
Närmar sig gör också stunden när hans flock är samlad och han äntligen kan få ro.
Den som förstår hans tankar vet vad jag talar om och förstår att det han måste göra, är det rätta och att göra det rätta är ändå en stäppvargs innersta drift!
Jag fortsätter att följa stäppvargens göranden och låtanden och snart vet vi om han lyckas i sin strävan att återförena de sina...

enkelt...

Om himlen är mörk utanför ditt fönster
är det ändå ljust någon annanstans.

Om tårar faller för förlorad lycka,
finns det ändå skratt någon annanstans

Om skräcken river ditt inre blodigt,
finns lugn och frid någon annanstans.

Så hur enkelt ditt liv kan vara,
Bara du var någon annanstans...

zeke